Man glömmer så fort hur det faktiskt var. Men tur är väl det. Ibland.
När jag tänker tillbaka på hur de senaste månaderna har gått är det mycket jag har glömt. Eller, inte glömt, utan mer bara lämnat bakom mig och gått vidare.
En av de saker jag inte känner av längre är att vara varm. Att behöva tvätta händerna med iskallt vatten bara för att få lite svalka en helt vanlig dag. Eller att min sambo ber mig ligga lite längre bort för att det blir alldeles för varmt när jag ligger nära. Att vara så varm att jag själv kan känna hur värmen strålar ut från min kropp, som en värmekamin. Nu när jag har normal kroppstemperatur tänker jag inte alls på hur jag faktiskt hade det. Det är som om det inte varit så någon gång alls.
En annan sak är mina fötter som helt plötsligt inte var mina fötter längre. Jag minns första gången det hände. Det var några dagar in i medicineringen. Vi hade varit på ett bröllop och jag hade haft ett par fina, men ganska hårda, skor med hög klack. Inte den bästa kombinationen när musklerna inte riktigt fungerar som de ska och balansen är lite sisådär. Men vill man vara fin får man lida pin, heter det ju. Eftersom jag inte var riktigt pigg och alert så åkte vi hem ganska tidigt. På vägen hem tyckte jag fötterna såg lite svällda ut, men det var ju inte så konstigt efter några timmars misshandel i fina skor. Väl hemma tittade jag på mina fötter och nu kände jag inte igen dem. I vanliga fall ser jag senorna som går ut till tårna och speciellt hälsenan är tydlig. Men nu hade alla gömt sig och hur jag än vände och vred på fötterna så var senorna borta och fötterna såg bara ut som stora klumpar. Som vanligt tänkte jag att om det inte är bättre i morgon så ringer jag doktorn. Det blev bättre, så jag ringde aldrig. Men efter det har jag haft kokheta tår med jämna mellanrum och när jag varit lite för aktiv så svällde fötterna igen. Nu är fötterna som de brukar igen, men jag vet faktiskt inte riktigt när det upphörde.
I början var det svårt för mig att resa mig från sittandes på en stol. Jag fick ta stöd med armarna för att ens komma upp. Att ens försöka göra knäböj var bara att glömma. När jag skulle åka bil gick jag i och ur bilen som om jag var höggravid och på väg till BB. Men jag var varken höggravid eller på väg till BB. Jag var bara helt färdig. Nu går jag ur och i bilen på det sätt jag tycker är lämpligt för situationen.
Att kunna bära sina barn är en härlig känsla. Eller, att orka bära små barn. Att säga nej till att hålla en bebis av rädsla för att tappa bebisen är hemskt. Idag kan jag hålla en bebis utan att vara rädd för att jag inte ska orka hålla den. Jag kan till och med lyfta upp en tvååring från golvet! Hoppar sjuåringen upp i min famn kan jag balansera upp både honom och mig. Ibland ber jag honom hoppa upp bara för att jag är så glad att jag orkar bära honom.
Det har varit riktigt ansträngande att gå i trappor, så jag använde ofta ledstången för att dra mig upp. Men den fungerade också som min balansstång. Utan att hålla i den kunde jag när som helst ramla nedför trappen. Så om jag någon gång hade händerna fulla fick jag gå och trycka ryggen mot väggen. Det gick också bra, men det tog lite längre tid. Idag kan jag gå i trappor och jag måste inte längre fokusera 100% på nästa steg. Men jag håller fortfarande i ledstången lite försiktigt.
Under flera år har jag haft en envis huvudvärk som ilsket håller sig kvar i flera dagar och vägrar låta sig bemästras av värktabletter. Första gången fungerade tabletterna, men sen var det som om värken förstod hur den skulle överleva tabletten och det spelade ingen roll vad jag gjorde. Det var bara att gå och lägga sig och sova och hoppas att värken skulle lämna mig. Nu har jag fler dagar utan huvudvärk än med, och skulle jag få ont så räcker ofta en alvedon. Skönt!
Hur som helst så mår jag mycket bättre nu än tidigare. Men, jag hoppas att jag efter operationen kommer att bli bra. Men det finns inga garantier. Det gör det aldrig. Inte för någonting. Det är bara att göra så gott jag kan och hoppas på det bästa. Mer än så kan jag inte göra.
