Biverkningar och byte av medicin
Det första som kändes bättre var hjärtat och det tog bara någon dag. Hjärtat slog inte lika hårt längre och på kvällen innan jag somnade kunde jag ligga och bara slappna av, utan ett dunkande i bröstet och öronen. Det som skrämt mig mest var just hjärtat (och ögonen) eftersom det är livsuppehållande. Går hjärtat sönder är det kört. Därför kändes det skönt att det faktiskt gjorde skillnad så fort.
Efter ytterligare några dagar känner jag mig både piggare och starkare. Helt plötsligt inser jag att det inte alls är svårt att trycka ut ögondropparna ur behållaren. Darrningarna försvinner mer och mer, jag darrar inte alls nästan. Bara när jag är trött eller riktigt nervös. min kroppstemperatur är i stort sett normal och jag svettas knappt. Allt blev så mycket bättre och lättare. Ja, förutom en sak. Jag får svårt att gå i trappor eftersom det gör fruktansvärt ont i mina knän. Det knakar och svider i dem, det känns nästan som om de ska gå av när jag försöker ta mig upp för trapporna för att komma hem. Efter någon vecka med knän som knakar och knastrar när jag böjer dem utan motstånd och smärtar enormt när jag går i trappor ringer jag till läkarsekreteraren på avdelningen och berättar om mitt problem. Jag undrar om det finns en lösning på mina knäproblem. Läkaren ska ringa upp ett par dagar senare.
När läkaren ringer upp beskriver jag mina smärtor för henne och hon frågar om jag är säker på att det är en biverkan från läkemedlet. Sjukdomen i sig kan också ge ledbesvär. Jag tänker efter och säger att jag alltid på ett eller annat sätt haft ont i mina knän, men aldrig på det här viset. Nu är det som om någon vrider om mina knän för varje steg jag tar. Så har jag aldrig haft det tidigare. Det var inget snack om saken. Mina ledbesvär klassades som en möjlig biverkan och jag fick sluta ta Thacapzol per omgående. Inderalen fick jag fortsätta med som vanligt. En vecka skulle jag vara utan Thacapzol och sen en utvärdering. Jag blev faktiskt ledsen. Under de två veckor jag ätit Thacapzol hade jag blivit så mycket bättre. Jag hade nästan inga symtom kvar och jag mådde riktigt bra. Men knäna var faktiskt inte värt det, så med sorgkantad glädje slutade jag ta medicinen. Precis som läkaren hade sagt till mig.
En vecka senare ringde läkaren upp mig igen. Mina knän var mycket bättre, jag kunde nästan gå i trappor igen, men jag hade fått tillbaka många symtom. Jag förstår att det var normalt att det var så, men det kändes så onödigt att behöva backa tillbaka så mycket. Läkaren lyssnade återigen på mig och sa att hon var helt säker på att det var medicinen som orsakat mina problem och att jag inte fick ta den mer. Aldrig. Istället skulle jag få Tiotil och även en lägre dos. När vi lagt på kändes det ändå bättre. Jag hade fått prata med en läkare som brydde sig om hur jag mådde och som faktiskt lyssnade på mig. Som tur var lyssnade jag på henne också.
Några timmar senare tog jag mig till Apoteket för att hämta ut min medicin. När det blir min tur finns det inget recept på Tiotil i mitt namn. Jag nästan bryter ihop, men den fantastiska apotekspersonalen ringer upp sjukhuset och får efter tre försök tag på någon som hjälper till. Helt underbar tjej. Under tiden vi väntar på att receptet ska trilla in tittar vi så att inga mediciner krockar och även hur andra receptfria mediciner fungerar med de jag ska äta. Tiden går och jag säger att jag får komma tillbaka dagen efter. Innan jag går uppdaterar hon utan resultat. Hon trycker en gång till för säkerhets skull och där trillade receptet in! Åh, vad glad jag blev! Lite tur ska jag ändå få ha. Återigen är jag på väg framåt, med ny medicin och nya förutsättningar.
