Fyra veckor
Det har gått lite mer än fyra veckor sedan min operation. Fyra veckor som känts som en evighet, men som samtidigt har svischat förbi. Ja, bortsett från den första veckan när jag var rädd för att vara vaken, uppe och i farten och därmed förstöra sårläkningen. Men jag var också lika rädd för att sova, för tänk om jag inte skulle vakna igen på grund av en inre blödning eller en komplikation?
Den första veckan var mer eller mindre ett blurr. Den andra veckan var mer ett ställningstagande. Ok, jag är opererad, men det verkar ju gå bra så då är det dags att börja köra på igen. Den tredje veckan hände det mycket. Förbättringar skedde inte gradvis, utan stegvis. Helt plötsligt kunde jag vrida på huvudet mycket mer än dagen innan. Jag kunde lätt se mig för innan jag skulle gå över en väg. Jag kunde utan problem plocka upp något från golvet, på vilket sätt som helst. Att sätta mig på huk och sen resa mig upp gick helt plötsligt bra, utan att behöva ta stöd! Fjärde veckan känns nästan som normalt. Förutom att jag börjat bli trött igen. Men det fick jag en förklaring till av läkaren. Kroppen har inte hämtat sig från sjukdomen än. Jag har varit sjuk förmodligen långt före jag fick diagnosen och när jag väl fått diagnosen började jag äta mediciner som tagit hårt på kroppen. På detta har jag opererats och om jag tror att jag ska kunna kunna träna hårt eller utföra ett tufft fysiskt arbete på flera månader tror jag fel. Då kommer jag (enligt läkaren) gå rakt in i väggen. Jag kan faktiskt förstå det. Men att testa försiktigt och röra på mig är inte fel.
Fortfarande kan jag känna som att någon håller en hand på framsidan av halsen. Det stramar när jag sväljer och rösten är tröttare än tidigare. Det var också vanligt och skulle försvinna med tiden. Hur lång tid vet jag inte, men jag antar det handlar om samma tidsspann som för kroppen att återhämta sig - flera månader. Med andra ord så kanske jag är "lagad" lagom till sommaren.
