Ha koll eller inte ha koll, det är frågan.
Det var ju lika bra att inte ha koll på när nästa provtagning skulle vara. Tidigare i veckan damp det ned ett brev i lådan som var från sjukhuset, ett tjockt brev. Inte för en sekund tänkte jag att det kunde vara något negativt, så med gott mod slet jag upp brevet. Det var en kallelse till ett läkarbesök. Med i brevet fanns en remiss för blodprover, och nu är det dags för fullständig provtagning igen. Jag kommer ihåg första provet, när jag varit hos ögonläkaren. Jag var nervös, men samtidigt nyfiken. Vad var det jag hade egentligen? Det är ganska otroligt att man kan lämna ett litet blodprov och sen kan doktorn läsa ut nästan hur mycket som helst av det. För varje gång jag tar nya prover känns det mer oroligt, som om oddsen för något bra minskar för varje provtagning. Jag vet att det inte är så, och jag kan nog se på mig själv och ana åt vilket håll värdena gått, men det är ändå läskigt. Precis som med tandläkaren. Det blir bara värre och värre. Kanske för att jag inte längre får ett litet djur efter varje besök?
I vilket fall, om två veckor ska jag lämna nya prover. Jag darrar ytterst lite nu, balansen är bättre (men fortfarande inte bra), jag är kall och går med tofflor inne (nästan normalt för mig), hjärtat kan slå lite hårt ibland men oftast är det lugnt. Det är så mycket som är bättre, men fortfarande har jag en bit kvar.
Barnen har gått i skola i fyra dagar. De har hunnit med en utflykt, tusen papper som skulle skrivas på, gympa, ja jag vet inte allt. Men efter att jag försökt att få ned allt viktigt i telefonen inser jag att det vore bra med en tydlig veckotavla så att allt inte är beroende av mitt minne och min kalender. För då kommer det garanterat att bli fel.
Att se till att barnen kommer till och från skolan med rätt saker har inte varit helt lätt. Visst har det gått bra, men inte helt smärtfritt för mig. Jag har fått gå upp på morgonen, komma ihåg saker, se till att alla andra gör det de ska och sen vilat en stund innan det varit dags att hämta hem dem igen. Påfrestningen har fått mig att fundera två gånger på att förlänga sjukskrivningen, men samtidigt behöver jag utmaningen för att komma framåt och inte stanna av. Däremot vet jag inte om det är dags att lägga till ytterligare ansvar ännu. Komma framåt är bra, men inte om det innebär att jag måste ta flera steg bakåt. Tre veckor är en bra inkörsport tror jag. Efter det kan jag göra en trovärdig bedömning om var jag står och hur mycket jag orkar. Just nu känns det bra, men jag vet att det går upp och ned.
