Graves Sjukdom - Min väg tillbaka

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Tiden springer oavsett hur vi har det tycker jag. I alla fall när jag tittar tillbaka på vad som har hänt. För ett år sedan (igår) satt jag nervös och väntade på att få träffa ögonläkaren för att få veta vad som hände med mig. Jag darrade som ett asplöv och var rädd för att ögonen skulle vara helfel. Men det var ju inte så. Det var ju något annat som var fel. En sköldkörtel som efter fem månader med medicin fortfarande levde sitt eget liv och gjorde vad den själv tyckte var passande istället för att göra som läkarna tyckte var bäst. En operation blev nödvändig och jag kan fortfarande känna lättnaden när jag vaknade upp efter den. Röster i en dimmig bakgrund som försiktigt ropade mitt namn med jämna mellanrum för att få mig att vakna. Lyckan av att fortfarande vara vid liv.

 

Idag har jag oftast plåster över ärret som har läkt. Ärret i sig är inte tydligt, visst syns det om man tittar, men det är inte iögonfallande. Plåstret syns mer än ärret, men det ska jag ändå ha över sommaren för att skydda ärrvävnaden från solen.

 

Mitt liv idag är inte så annorlunda från innan jag blev sjuk, men ändå annorlunda. Jag har de senaste två månaderna arbetat heltid, vilket har fungerat bra. Visst känner jag trötthet och huvudvärk ibland, men det betyder inte att det beror på min sjukdom. Det är svårt att veta vad som är vad, vilket gör att jag hanterar allt som en del av mig. Om jag är trött och inte orkar så är det så det får vara för tillfället. Att ha något att skylla på är inte viktigt för mig, det är viktigare att jag tar itu med det istället och ser till att jag har alla förutsättningar för att vara pigg. Däremot har jag fortfarande symptom emellanåt. Jag kan darra ganska kraftigt, svettas floder, rinnande ögon och känna mig varm vid olika tillfällen. Jag tror att jag borde sänka min dos av levaxin, men läkaren tycker att jag ska stanna kvar på nivån jag har idag. Men jag ser ingen annan orsak till varför jag har symptomen, så varför jag inte får sänka för henne vet jag inte. Ska ta den diskussionen en dag när jag har tid med det.

 

I övrigt mår jag mycket bättre. Jag kan använda vilka skor jag vill utan att vara rädd för att tappa balansen eller snubbla, har varit och spelat laserdome med min familj (orkade iofs "bara" första spelet, men genomförde båda) och leker med barnen när det passar. Har inte börjat träna på gym, men gör lite hemma när andan faller på. Borde dock utöka den lite, men en sak i taget så kommer det gå bra. Varje dag är en gåva och jag är tacksam för att jag fortfarande får ta emot den.