Snart är det dags och jag är nog inte riktigt redo. Men när är man egentligen redo?
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, men förmodligen borde jag skriva om mitt möte med kirurgen igår. Ett möte som var informativt, men ändå väckte några slumrande frågor till liv. Den första frågan jag fick var (som vanligt) hur jag mådde. Jag svarade kort och gott "bättre" (som vanligt). Bättre än vad jag var i våras. Men det är också sämre än jag mådde i somras. Jag är väldigt trött, har svårt att hålla humöret stadigt, vill inte göra någonting och helst av allt skulle jag ligga på soffan hela dagarna och göra ingenting. Då berättar han att det är en tuff sjukdom jag har fått, att många faktiskt går igenom skilsmässa. Han frågade om jag darrade och jag sträckte glatt fram händerna och svarade att jag numer faktiskt kunde äta ärtor - utan att behöva spetsa dem först. Men jag glömde säga att jag fortfarande darrar lite emellanåt, men det är marginellt och jag har inga problem med det. Som att trycka på fel ställe på telefonen eller att inte kunna rita en rak linje. Svettningar? Jodå, de börjar komma tillbaka har jag märkt de senaste dagarna. Och det gillar jag inte. Jag fick också berätta om hur jag blev "hittad", att jag inte varit hos vårdcentralen utan kom direkt till sjukhuset via ögonmottagningen. Att ögonläkaren tyckte att mina ögon såg bra ut, men det tycker inte jag. Jag både känner och ser att det ena ögat faktiskt går fram och tillbaka. Jag kan känna det när jag öppnar ögonen, det ena tar längre tid på sig än det andra, de går inte samtidigt.
När jag tänker tillbaka inser jag att jag var extremt öppen och ärlig i detta möte. Förmodligen för att jag är rädd för en kommande operation. Jag fick också frågan om jag var rädd. Klart jag är rädd! Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Jag har aldrig genomgått en operation där jag varit sövd, ingen har skurit i mig för att ta bort en nödvändig (dock väldigt dysfunktionell) del av kroppen. Ett val jag kan vara med och påverka, men ändå inte. Radiojod är inte aktuellt av två orsaker. Dels har vi små barn hemma och dels kan det förvärra mina ögonproblem. Medicinen tar inte exakt som läkarna ville, och eftersom jag har väldigt högt TRAK-värde är återfallsrisken också väldigt hög när jag slutar med medicin. Och om jag skulle välja medicin så skulle jag få äta en hög dos under lång tid och jag har en väldigt högt dos redan nu. Operation är riskfyllt (det är det alltid), dels för att jag har en inflammation i sköldkörteln som gör att det är mycket blodgenomströmning och kan blöda mycket, men också för att de ska operera på båda sidorna och då är i närheten av båda stämbandsnerverna (vilket kan leda till att jag inte kan prata om de retas eller skadas) plus att bisköldkörtlarna också sitter där och är väldigt känsliga för retning/störning. Å andra sidan är det riskfyllt att inte göra någonting heller. Så jag gör som doktorerna säger och accepterar att jag står i kö för operation. Som egentligen kan bli när som helst. Tid kommer som ett brev på posten.
Så hur känns det nu? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag tror jag får ta en dag i taget och bara andas in och ut. Självklart är jag nervös och rädd inför vad som komma ska, men jag kan inte gräva ned mig. Jag får försöka sysselsätta mig med annat och tänka på det en annan dag. Nu ska jag vänta på att doktorn ringer och förklarar för mig vad som händer och hur jag ska medicineras. För mina värden är för låga nu.
