Och vem vet vad som händer sen?
Igår var det en riktigt rörig dag. Omedvetet gjorde jag nog allt för att komma för sent, men jag hann precis i tid. Första incheckningen jag gjorde var tio minuter före tiden hos doktorn. När jag skulle tala om vart jag skulle kom jag inte på vad avdelningen hette. Allt jag såg var symbolen för radioaktivitet. Jag tror jag sa att jag skulle till kärnvapenavdelningen. Bara det visar hur nervös jag var. Som tur var skrattade hon i luckan och hjälpte mig rätt. Pinnade iväg för att komma till avdelningen i tid (nuklear, inte kärnvapen) och blir ganska glad när jag hör någon ropa på mig. Någon som känner mig? Här? Nu? Vad roligt! Men det var bara hon i luckan som kom med min kallelse och alla mina andra papper som hör till mig och min sjukdom. Jag hade glömt dem i luckan...
Pinnar iväg till rätt avdelning med alla mina papper i näven. Humöret på topp, trots mitt lilla missöde tidigare. Checkar in och får sitta ned och vänta. Hinner i stort sett bara sätta mig tillrätta och sedan ropas mitt namn upp. Idag gick det undan minsann! Det kommer att gå bra det här, allt går som på räls!
Men rälsen hade mängder av solkurvor. Höll min fasad uppe under besöket, men förstod att doktorn såg igenom allt och lite till. Försökte inte lura doktorn att jag var frisk, inte alls. Det är bara mitt sätt att hantera det hela. Att se glad ut, förstå och vara duktig. Ända tills jag sitter någonstans i skymundan. Ända tills ingen kan se hur hård smällen faktiskt var. Jag är nästan helt säker på att jag var i chock efter mitt besök med läkaren. En läkare som var duktig, men som ändå inte lyssnade på mig ordentligt som helhet. En läkare som är jätteduktig inom sitt område, men som inte vill hantera andra faktorer som kan ha stor påverkan på mitt välmående och tillfrisknande. Jag litar helt på doktorerna, men jag vill också bli frisk och må bra. Hela jag.
Jag vet att hon frågade hur jag mår och jag svarade. Jag mår mycket bättre. Jag orkar gå och jag orkar skynda mig. Men jag har ett hiskeligt humör. Jag gör vad jag kan för att kontrollera det, men det är jobbigt. Jag kanske ska ta det lite lugnare? Men det tyckte inte doktorn, för det skulle inte bli bättre av att jag tog det lugnt. Här borde jag ha förstått att det var något fel, men jag försökte bara att se det positiva och hitta lösningar på mina bekymmer. Jag fortsatte med att säga att jag aldrig kom till skott, jo lite, men inte som jag brukar. Hon undrade om jag var apatisk, men jag sa att det inte var riktigt så, för jag är inte apatisk. Jag kommer på idéer och ser fram emot att göra dem, tycker de är utmanade och roliga, men jag påbörjar ingen och jag har svårt att avsluta det jag påbörjat, men jag är inte apatisk. Hon översatte det till initiativlös, och det kan jag acceptera. Och hur var det med konditionen? Ja, det vet jag inte vad jag svarade på. Men jag vet att jag pratade om trappor och att jag gick obehindrat i dem. Och jag vet att jag nämnde att jag kunde sätta mig i bilen ordentligt nu. Och nu när jag skriver det inser jag att det svaret räcker. Det är på den nivån min kondition och styrka i kroppen ligger. Att hantera vardagen utan att kroppen hindrar mig.
Så var det mina provsvar och planering för fortsatt behandling. Vad händer nu? Jo, mina värden är ganska bra. Nästan. T3 är lite för högt i förhållande till T4, har jag verkligen inte ätit Levaxin? Nej, jag har bara ätit Tiotil och Inderal. Och mina antikroppar (TRAK) var väldigt höga. Mycket högre än i början av behandlingen och jag tror hon sa det var det högsta hon sett. I mina provsvar som jag fick utskrivna står det bara "SE TEXT" på det värdet, vilket inte kändes alltför bra. Men det värdet var tydligen avgörande. Medicinen har inte minskat antikropparna och i kombination med en redan hög dos ger det mig bara ett alternativ - operation. Så nu står jag på kö för att få träffa kirurgen. Läkaren sa att hon skulle be dem prioritera mig, men att det kan ta två månader innan jag får tid. Sedan efter det kan det ta upp till tre månader innan jag får tid för operation. I vilket fall så kommer det ta den tid det tar. Jag kommer få en kallelse i brevlådan och då vet jag när det är min tur att träffa kirurgen. Men jag kommer inte vänta på brevet. Det kommer när det kommer.
Hela dagen var sedan som ett blurr. Började gråta för ingenting och var allmänt bara tom. Jag sörjer att jag är sjuk. Jag har förstått det nu. Jag är sjuk, och mitt nya läkarintyg är ännu läskigare än det förra. Sjukskriven på halvtid tills det är dags för operation. Jag får vara ledsen för att jag är sjuk, det är helt ok. Men jag vet också om att jag kommer att bli frisk och det gör mig glad.
