När förväntningar jag inte visste jag hade överträffas känns det bra.
Har gjort mina övningar en gång till och nu gick det mycket bättre. Klarade av allihopa, men det var fortfarande svårt att hålla koll på både balans och styrka. En annan övning vet jag att jag inte riktigt klarar av. Jag använder fel muskler för att styrkan i rätt muskler saknas. Har fortfarande inte riktigt klart för mig om jag ska undvika den övningen tills jag är stark nog att göra den rätt (alltså, alltid testa en repetition men om det inte blir rätt så bara gå vidare till nästa övning). Men annars går det bra faktiskt. Små steg i taget och snart kommer jag vara så stark att jag kan kosta på mig att jogga över gården...
Skrev in mig på arbetsförmedlingen igår eftersom jag nu är sjukskriven på halvtid. Det var ett bra besök, men det var jobbigt. Jag blir uppropad och går in på kontoret. Handläggaren tittar på mitt ärende, funderar lite och ställer sedan frågan: "Hur mår du egentligen?". Då brast det för mig. Jag brukar inte ha problem att svara "Bra" och sen gå vidare till nästa punkt, men det går inte längre. Jag kan inte rycka på axlarna, bita ihop och ta nästa punkt. Istället pep jag ett litet ynkligt svar "Jag vet inte". Tårarna började rinna och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men handläggaren höll masken och gjorde ingen stor grej av det. Ingen liten grej heller. Jag fick svara på frågor om min sjukdom, hur jag har mått och om jag mår bättre. Ja, om jag mår bättre beror ju på vad jag jämför med. Rent fysiskt mår jag bättre, jag är starkare och mina värden är bättre (de flesta i alla fall). Men om vi ser till det psykiska så skulle jag säga att jag mår sämre. Mitt humör åker upp och ned, nedstämdhet varvas med glädje och mitt minne sviker när jag minst anar det. Och på frågan hur mycket jag klarar av att jobba? Där svarade jag samma sak, "Jag vet inte". Det slutade med att jag blir slussad till "tidiga insatser" och kommer få hjälp att reda ut hur mycket jag kan jobba och vilka jobb som kan passa mig. Någon på arbetsförmedlingen lyssnade på mig igår. Någon hörde mig säga mer än det jag berättade. När jag själv inte visste hur jag mådde eller vad jag kunde var det någon på arbetsförmedlingen som hörde och såg. Det känns bra.
Idag har jag varit på ett annat möte. På väg till det mötet var jag så nöjd över att dagen gått riktigt bra. Jag har kommit ihåg allt och gjort allt på "rätt" sätt. Inga missöden. Det här går bra! Så bra! Jag är så nöjd! Ända tills jag sitter i väntrummet och mitt alarm går igång. Det är dags att ta min medicin. Min medicin som inte är på samma ställe som jag. Då ville jag bara börja gråta. Men jag gjorde inte det. Jag svor istället och satt kvar och väntade på min tur. Mötet blev lite kortare än vad jag tänkt. Inte för att det var mindre att gå igenom, utan för att någon lyssnade och såg mig idag igen. Såg att jag inte orkade mer än en liten stund. Förstod att jag behövde gå hem och ta min medicin. Såg mina behov och hjälpte mig att också se dem.
I övrigt är jag trött. Efter båda mötena kände jag mig trött och nästan utmattad. Det kanske inte är så konstigt heller eftersom jag inte haft såna möten på länge. Men det är inte bara efter mötena jag är trött. Jag orkar inte lika mycket längre och ibland vill jag bara sova eller i alla fall kunna ligga på soffan och bara slappa. Känner mig uppjagad och småstressad samtidigt som jag känner mig lugn och avslappnad. Känns bara konstigt. Vill också att förkylningen ska gå över. Den är på väg, men jag har nog några dagar kvar innan den är borta. Tror att jag mår så här dels för att det är mycket nytt nu och dels att jag börjar gå mot hypo istället för hyper. Vore skönt om det kunde bli super istället.
