Snart är det dags. Jag har fått brevet jag inte väntat på.
Jag vet inte riktigt hur jag ska känna eller vad jag ska tänka. I fredags fick jag ett brev med posten. Ett lite tjockt brev från sjukhuset. Jag slet inte upp det, jag öppnade det med reservation. Eftersom jag egentligen bara skulle in och lämna en sak och sen bara gå iväg igen så scannade jag in brevet till telefonen för att kunna läsa det på vägen. Men jag hade redan sett det viktigaste. Jag har fått en tid för operation. Om tre veckor.
Det känns som om det var flera veckor sedan jag fick det där brevet. Allt har gått så långsamt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska vara nervös, rädd eller lugn. Men det känns bra att jag har en vän som har jobbat på avdelningen där jag kommer vara. Hon har tagit hand om många patienter som gjort samma operation som jag ska göra, så det är en ganska vanlig operation. Men samtidigt är ju alla operationer unika.
Jag har fyllt i pappret med information om anhöriga och vad jag tål och vad jag äter för mediciner. Lite ska ju få vara klart innan det är dags att stressa. Eller, så jag slipper hamna i situationen att behöva stressa. Funderade på om jag skulle packa en väska redan nu också, men det är nog att vara på gränsen till överambitiös. Eller kanske till och med långt över gränsen...
I vilket fall har jag fått ändra min medicinering och det har fungerat riktigt bra. Jag är starkare och orkar mer. Kan lyfta upp barnen och ta några steg med dem i famnen. Det var otänkbart förut av flera orsaker. Dels att jag faktiskt inte orkade, men också för att jag riskerade att tappa balansen och skulle ramlat. Men jag har nu istället blivit supertrött. Orkar inte göra lika mycket som jag vill och när jag orkat något har jag slocknat i närmsta soffa. Har sovit över morgonmedicinen med en timme några gånger, vilket gjort att jag har fått skjuta på min frukost en timme. Men det går. En dag i taget och snart är jag där. Vare sig jag vill det eller inte.
