Graves Sjukdom - Min väg tillbaka

Jag är 36 år, sambo och mamma till två barn. Hade under en längre tid känt mig bara fel, men jag visste inte vad som var fel eller varför. Det var bara något fel. En dag i slutet av maj 2014 vaknade jag med dubbelseende, och där var karusellen igång. Knappt två veckor senare knaprade jag medicin eftersom det verkligen var något fel med mig - Graves Sjukdom (hypertyreos). Nu vill jag berätta om min väg tillbaka och gärna höra andras väg tillbaka.

Operationen

Publicerad 2014-10-22 14:37:50 i Allmänt,

Dagen för operationen var jag exakt i tid. Jag fick komma in på avdelningen vid tio och strax efter det satte en sköterska dropp i mitt vänstra armveck. Vid tolv kom sköterskan tillbaka och gav mig kläder och sa till mig att gå på toaletten. Klockan ett skulle jag vara på plats för operation. 

Strax före ett rullades jag till dagkirurgen. Där fick jag vänta en stund på min tur. Jag var så trött att jag nästan somnade. Men innan jag hann göra det kom en narkossköterska och hämtade mig till operationssalen. 

Sista biten fick jag gå själv. Och jag fick hoppa upp på operationsbordet också. Väl där blev jag omringad av fyra personer som gjorde mig iordning för operation. De klistrade på en massa lappar för EKG, gav mig smärtstillande, tog blodtryck och satte klämma på fingret. De bäddade in mig så jag låg stadigt. Sist fick jag syrgas och sen fick jag något sömnmedel. Mitt i detta frågade de om mitt personnummer och de fick det. Sen vet jag bara att jag somnade. Bara knall och fall. Inget slumra in eller så. Jag bara somnade och sov gott. 

Sen hörde jag röster. Vid min fotända. De pratade om "kontrollera värdet på kalcium" och "hon är lite speciell" men inte på ett skrämmande sätt. Sen somnade jag om igen och vaknade när de ropade på mig. Hur mådde jag? Jag lyckades kraxa fram att jag var trött. Av och till sov och vaknade jag. Det kändes helt ok. Jag hade inte ont, men det kändes som om jag satt fast i slangar överallt. Det gjorde jag också. 

När jag väl vaknade till första gången var klockan fem över sju på kvällen. En koll på läget och jag insåg att servar en massa slangar runt mig. Droppet hade flyttats till höger handrygg, i armvecket hade de nu gett mig flytande panodil. På vänster arm satt en blodtrycksmanchett som kollade blodtrycket var femtonde minut. Höger pekfinger hade en klämma på sig. Vid vänster nyckelben kom det ut en slang där sårvätska skulle kunna rinna ut. Jag kände mig ganska väl uppkopplad. 

Efter en stund frågade sköterskorna om jag var kissnödig, men det tyckte jag inte att jag var. De frågade också om jag var stickig i händerna, och jag tyckte armarna domnade bort lite ibland. De tog prover för att se om det var kalciumbrist, men värdena var bra. Och när sköterskan igen frågade om jag var kissnödig och jag sa nej gjorde hon ett ultraljud för att se om jag borde vara det. Men det såg också bra ut. 

Runt klockan nio fick jag åka upp till avdelningen. Allt hade gått bra sa alla och allt var normalt. Det var snudd på att operationen tagit genomsnittstiden också. Ungefär två timmar och femtio minuter tog den. Och när jag fått min smörgås och varm choklad fick jag sova. Det gick sådär. Med dränering och dropp vågade jag inte sätta i headsetet till telefonen och köra avslappningsappen eftersom jag var rädd att jag skulle dra ur fel sladd när jag somnat. Så det fick bli som det blev. Jag sov trettio minuter och var vaken minst en timme om vartannat under hela natten. Och mot morgonen när jag väl somnat kom sköterskor och skulle ta blodprover. Och då såg jag ut så här på halsen:



Omplåstrad och dränaget borttaget såg det ut så här:


Inte så farligt och inte så ont heller. Mest att det sträcker och spänner. Och så lite rispig i halsen, typ som halsfluss fast utan smärtan. En klump, som om man vill gråta och lite rodnad, som halsfluss med medicin. Men jag är extremt trött och yr emellanåt. Fattar inte att de törs släppa hem mig. Men det är nog så det är. Jag är egentligen inte sjuk, jag ska återhämta mig och det får man göra hemma. 

Kommentarer

Postat av: Lina

Publicerad 2014-10-22 16:19:17

Vila nu vännen,
Önskar du fick stanna lite till å återhämta dej där.

Ta det lugnt nu,
Å krya på dej min vän,glad att det gick bra.

Tänker på dej
Kram

Svar: Jag ska vila ordentligt. Tack!
Friska Virvelvinden (snart iallafall)

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Friska Virvelvinden (snart iallafall)

Jag är 36 år och bor i Västra Götaland. Bor ihop med min man och våra två pojkar, 8 och 9 år. Den 11 juni 2014 fick jag diagnosen Graves Sjukdom. Idag kämpar mig tillbaka till mig själv, min familj och mitt liv igen. En dag i taget, en kamp åt gången. Det räcker för mig.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela