Nu finns jag med på schemat och snart är det min tur
I onsdags var jag på sjukhuset för ett inskrivningsbesök. Det började lite stressigt med att springa till örondoktorn som skulle titta på mina stämband. Läskigt värre var det när han stoppade in någon form av fiberoptik genom näsan så han kunde se ned i halsen. Tycker verkligen det är obehagligt, men jag blir alldeles stel och med det blir jag tydligen läkarnas drömpatient. Tur att något är bra i alla fall. Men, stämbanden såg också bra ut och sen fick jag gå iväg med bedövad och bortdomnad näsa (och senare även bakre delen av gommen). Ut i dagrummet och vänta på sköterskan igen.
När sköterskan kom tillbaka fick jag ta prover och så kollade de för första gången mitt blodtryck. Hon kollade det två gånger, bara för att vara på säkra sidan. Egentligen hade hon velat ta det fler gånger, för så lågt kunde det väl ändå inte vara? 100/60 kan väl inte stämma? Jo, det stämmer säkert. 90/60 är ju mitt "vanliga". Då lugnade hon sig och slutade ta fler prover. Hon till och med skrev rätt värde, 97/60. Mitt i alla prover och tester kom en läkare för att hämta mig. Hon tog också mitt blodtryck, två gånger. Men där var det 95/60. Och hon förklarade att jag skulle ta det lugnt med det blodtrycket. Vara försiktig så jag skulle hålla mig uppe på fötterna. Jag tyckte om hennes omtanke, men samtidigt är det något jag alltid har levt med så det är en vanesak för mig. Vi gick också igenom operationen och hur det fungerar efteråt så det känns bra.
Efter läkaren tog jag lite lunch och sedan fick jag träffa narkosläkaren också. Han var nöjd med mitt blodtryck och tyckte allt var frid och fröjd. Men det kändes också bra. Att få den information jag behövde och ändå kunna känna mig trygg. Eller, ja. Jo. Trygg. Jag är normal, det är inget speciellt med mig, jag gapar stort och är rörlig. Inget speciellt med mig. Det känns bra. Så, efter det mötet fick jag gå hem.
Nu har jag precis pratat med avdelningen och de tyckte jag skulle komma in runt halv tio i morgon bitti. Operationen är planerad till eftermiddagen. Men det är fortfarande ett litet orosmoment som gnager. Jag har superont i huvudet ibland och lite vajsing i öronen. En doktor ska fundera på det och återkommer. Tills dess ska jag packa mina saker. Kläder för att komma och gå, en tandborste, mina mediciner och kanske något att fördriva tiden med. Om jag orkar. Eller vill. Lite nervös är jag, och mer för var timme som går. Men det blir nog bra. Inte äta efter kl 20 ikväll. Hur det ska gå det vet jag inte. Jag som brukar vara svulten vid åtta på morgonen. Men det ordnar sig säkert.
