Graves Sjukdom - Min väg tillbaka

Jag är 36 år, sambo och mamma till två barn. Hade under en längre tid känt mig bara fel, men jag visste inte vad som var fel eller varför. Det var bara något fel. En dag i slutet av maj 2014 vaknade jag med dubbelseende, och där var karusellen igång. Knappt två veckor senare knaprade jag medicin eftersom det verkligen var något fel med mig - Graves Sjukdom (hypertyreos). Nu vill jag berätta om min väg tillbaka och gärna höra andras väg tillbaka.

Dag 6

Publicerad 2014-10-26 16:24:18 i Allmänt, Efter operationen,

Både igår och idag har jag varit uppe på fötterna. Visserligen behöver jag fortfarande vila emellanåt, men jag är både piggare och mycket mer rörlig. Att svälja fungerar helt ok nu. Kan vara lite svårt att titta framåt och svälja samtidigt, men det beror nog mer på plåstret nu. Har slängar med lite halsirritation, men de försvinner snabbt. Däremot är det fortfarande jobbigt att tvätta håret. Jag har tyckt att schamporeklam där flickor alltid slänger med håret är överdrivna. Vem slänger med håret i duschen??? Tydligen gör jag det... Jag är orolig för att plåstret över såret ska lossna i förtid och därför är jag numer väldigt stilla med huvudet när jag är i duschen. Visserligen händer nog inte så mycket om det skulle lossna, men det är nog bra om det får sitta kvar några dagar till. 
 
Domningarna i armarna blev färre och mindre med kalciumtabletterna, så förmodligen har det påverkan. Men på burkarna står det 1 tablett per dag (varje tablett innehåller 1000 mg) och doktorn sa "när jag behöver". Undrar vad som är maxdosen? Fast å andra sidan står det också enligt läkares ordination när de är köpta på recept så det är nog med sunt förnuft och vid behov. De är förresten de största brustabletter jag sett! Drygt 3,5 cm i diameter och 6 mm tjocka...
 
Att "bara" äta tabletter en gång om dagen är värsta lyxen! Att det är klockan halv sex på morgonen är också helt okej. Bara vakna, ta tabletten och sen somna om. Jag äter 100 mikrogram levaxin. Läkaren och sköterskan diskuterade om jag skulle få 100 eller 125. Sköterskan vann... Men att kunna få lägga mig på kvällen den tiden jag behagar, utan att vänta in en specifik tid för medicin, är helt ovärderligt. Jag känner mig faktiskt fri!
 
Det har gått ett par dagar utan min körtel. Jag skulle inte säga att jag saknar den direkt. Jag känner mig ganska frisk i kroppen, starkare och mer klar. Hjärnan fungerar som den ska och jag kan läsa instruktioner, förstå dem och använda mig av logik. Visst blir det lite för mycket ibland, men då är det bara att säga stopp och ta en liten paus så är jag med igen. Lite osäker dock på hur jag påverkas i övrigt, det är ju inga prover tagna nu utan det blir först om två veckor. Känner mig darrig emellanåt, men inte hela tiden. Har ett litet knep för att se hur illa det är. Antingen rita kantlinjer på frihand eller måla naglarna. Då märks det tydligt om jag darrar eller är stadig. Fryser lite ibland, men inte så det stör mig. Det är mer som jag var förut, innan jag blev varm. Så, än så länge känns det bra!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Friska Virvelvinden (snart iallafall)

Jag är 36 år och bor i Västra Götaland. Bor ihop med min man och våra två pojkar, 8 och 9 år. Den 11 juni 2014 fick jag diagnosen Graves Sjukdom. Idag kämpar mig tillbaka till mig själv, min familj och mitt liv igen. En dag i taget, en kamp åt gången. Det räcker för mig.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela