Graves Sjukdom - Min väg tillbaka

Jag är 36 år, sambo och mamma till två barn. Hade under en längre tid känt mig bara fel, men jag visste inte vad som var fel eller varför. Det var bara något fel. En dag i slutet av maj 2014 vaknade jag med dubbelseende, och där var karusellen igång. Knappt två veckor senare knaprade jag medicin eftersom det verkligen var något fel med mig - Graves Sjukdom (hypertyreos). Nu vill jag berätta om min väg tillbaka och gärna höra andras väg tillbaka.

Dag 3 efter operationen

Publicerad 2014-10-23 16:15:32 i Allmänt,

Att jag redan är inne på dag tre? Känns som en evighet, men samtidigt som det inte gått någon dag alls.

Klumpen i halsen är borta. Ibland kommer den på tillfälligt besök och ibland har den med sig lite irritation. Men mer borta än här, och då får jag vara nöjd. 

Fick världens hostattack tidigare och trodde nästan att jag skulle explodera. Törs inte ta i (kanske skulle ringa till avdelningen och fråga hur det faktiskt ligger till?) men det känns mycket lättare att hosta nu än tidigare. De har ju inte varit inne i halsen och rotat, "bara" på utsidan, så då bör det nästan vara ok? Samtidigt så är jag rädd att jag går sönder där de faktiskt har opererat eftersom det sitter en massa muskler och sånt där. Jag vet inte. Känns skumt bara. 

Känslan är så bekant. Att vara lite rörelsehindrad med huvudet och att hosta skulle vara jobbigt. Men jag kan inte riktigt komma på varifrån? Möjligtvis att jag tog bort en visdomstand för några år sedan och det påverkade hela högerkäken plus en bra bit ned på halsen. Det kanske är känslan från läkprocessen jag känner igen?

Är fortfarande trött. Skulle kunna sova bort dagarna, men jag håller mig vaken för att slippa huvudvärk för att jag sovit för mycket. Tar det dock väldigt lugnt och är mycket tacksam för min älskade man som tar barnen både morgon och kväll. Och nu ska jag vila lite innan det är dags för barnen att komma hem. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Friska Virvelvinden (snart iallafall)

Jag är 36 år och bor i Västra Götaland. Bor ihop med min man och våra två pojkar, 8 och 9 år. Den 11 juni 2014 fick jag diagnosen Graves Sjukdom. Idag kämpar mig tillbaka till mig själv, min familj och mitt liv igen. En dag i taget, en kamp åt gången. Det räcker för mig.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela