Graves Sjukdom - Min väg tillbaka

Det är jobbigt att äta. Tycker inte om hur det känns när jag sväljer. Men, jag har upptäckt att små och vältuggade tuggor sväljes bäst med ett lite nedböjt huvud. Likaså drycker, fast de behöver inte tuggas. Så, en måltid tar ganska lång tid för mig. Jag har alltid ätit fort, så det känns extra jobbigt att inte bli klar "i tid". 

Att duscha var lite jobbigt. Att tvätta håret som är jättelångt var en utmaning. Och att dessutom vara lite rädd om plåstret på halsen gjorde ju inte saken bättre. Men, jag lyckades tvätta mig. Håret har i och för sig inte torkat ännu, eftersom jag inte orkade föna det torrt och det var för tungt att ha löst hängande så hamnade det i en okammad snurra fäst med en klämma mitt på huvudet. Nu är det i en inbakad fläta, men fortfarande fuktigt. Aldrig tidigare har jag haft mer lust att klippa håret kort. 

Även om sväljandet blir bättre så är det fortfarande läskigt. Att hosta är dock värre. Där känns det som att jag kväver hostan med en handduk samtidigt som jag ska slita sönder det som är i halsen. Så jag försöker göra mer en nysning av det. Och det blir bättre. Men fortfarande läskigt. Och att harkla mig är inte att tala om än. Det blir något halvmesigt och halvdant som lämnar jobbet halvgjort. 

Hur illa det än verkar kännas så känns det bättre än jag trodde. Jag har inte ätit värktabletter sedan tidigt på tisdagsmorgonen (eller om det var på natten) och jag kan inte säga att det gör speciellt ont. Visst sträcker och spänner det och så är det ömt kring såret, men inte mer än vanliga sår. Då gjorde det mer ont efter jag varit hos tandläkaren och sågat ut en visdomstand. 

Rösten är också helt ok. Jobbigt att prata i telefonen och att prata högt, men den är helt ok. Den blir lite rostig ibland, som att jag är förkyld, men det är om jag pratat mycket. Att prata i telefonen är jobbigt, men jag tror det är en inbillning att jag behöver prata högre för att höras. Detta eftersom headset fungerar bättre. 

Det gick bra att sova hemma. Till slut. För efter att ha vaknat för femte gånger med en röst som talar om för mig vilken övning jag ska göra och att jag måste göra den på fem olika sätt för att såret ska läka bra snurrade hela rummet så mycket att jag trodde jag skulle behöva kräkas. Envis som jag är tog jag inte det som ett alternativ, utan sade till mig själv att allt jag behövde fokusera på inatt var att sova. Inget annat. Bara sova. Sen gick det bättre. Nu är det dags att krypa till kojs igen och jag hoppas på en stillsam natt.