Bättre sent än aldrig...
Tiden går fort när man har roligt sägs det. Men den tickar på ganska bra annars också tycker jag. Sitter på bussen, på väg till sjukhuset och mitt återbesök. Är lite nervös, men det ska nog gå bra.
Första veckan efter operationen var riktigt jobbig. Det ska jag inte sticka under stol med. Första dagarna gick jag knappt ur sängen. Dels för att jag var trött, men också för att jag tyckte det var jobbigt att gå upp. Men det som överraskade mig mest var att jag inte hade ont. Visst stack och sved det lite, men det gick över. Och att jag knappt kunde röra mig gick också över. Det är så svårt att se tillbaka och inse hur begränsad jag faktiskt var. Att jag inte kunde vrida ordentligt på huvudet och se mig för när jag skulle gå över vägen är ganska ofattbart. Och idag är det nästan helt bra. Tror jag. Och är det inte det så får jag snart reda på det...
