Första läkarbesöket - ögonmottagningen
Helgen mellan att jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och att jag skulle få träffa en ögonläkare som skulle kolla mina ögon var nog en av de längsta jag varit med om. Flera gånger läste jag om hypertyreos och började acceptera att så nog var fallet. Förutom att alla symtom stämde så har vi det i släkten också. Men att ögonen skulle påverkas var lite läskigt och där fanns inga råd om hur det skulle bli bättre. Ja, förutom att vila och undvika stress.
Att få en tid hos ögonläkaren kändes konstigt. Om det var hypertyreos, varför gå först till ögonläkaren? Varför inte skickas till VC och få en ordentlig läkarundersökning och sen gå till ögonläkaren? Det var mycket jag funderade på. Samtidigt började jag se att många av mina bekymmer faktiskt hade en orsak. Dippen jag hade i höstas, oförmågan att ta mig för saker som jag ändå ville göra, mitt hiskeliga humör (stackars barn, jag kunde bli vrålarg för minsta lilla som gick fel) och allt som var fel i kroppen. Vissa saker såg jag inte koppling emellan, men jag tänkte ändå att det kanske hörde ihop så jag lät det vara. Det som var värst i väntan på läkartid var hjärtat. Det kändes som om det skulle gå sönder av sig självt. Att det skulle ta i så hårt att det bara skulle explodera.
När det var dags för mig att åka till sjukhuset var jag ute i god tid. I väntrummet fick jag sitta och vänta lite mer än en halvtimme över utsatt tid. Jag var ganska nervös, men ändå relativt avslappnad. Tyckte mig känna ögat åka ut och in (läskig känsla) och gjorde allt för att inte visa det. Darrade lite grann också, men det var ändå under kontroll.
När alla andra gått in (även de som kom efter mig) var det äntligen min tur. Jag fick berätta hur jag mådde och hon tittade på mina ögon. Om jag inte hade läst på om sjukdomen innan så vet jag inte om jag hade sagt alla problem jag hade. Jag sa ju inte de jag hade som inte stod med som symtom... Men men. Ögonen såg bra ut i alla fall, det var inget fel på dem vad hon kunde se. Att det gick fram och tillbaka tyckte hon var konstigt, men eftersom sjukdomen kan påverka musklerna så är det inte så konstigt om ögats muskler ändrar sig och gör att ögat åker in och ut lite som det vill. Hon rekommenderade ögondroppar för att skydda ögonen så bra jag kunde (i förebyggande syfte) och gav mig några förslag. Hon ville också att jag skulle ta några blodprover, men avdelningen som tog blodprover på sjukhuset hade lunch, så jag åkte till vårdcentralen för att ta proverna.
Dagen efter ringde doktorn tillbaka och sa att hon hade skickat en remiss till endokrinmottagningen eftersom jag hade kraftigt förhöjda värden. Ännu ett steg närmare hjälpen för att må bättre. En hjälp jag verkligen behövde, eftersom de ögondroppar jag köpt var extremt svåra att trycka ut ur engångsbehållaren...
