Familjen är det bästa som finns!
Igår var en helt vanlig dag. Ja, förutom att vi fick långväga besök av familjen. Det var helt otroligt skönt att få träffa mamma, pappa, farmor och farfar. Sist jag träffade mina föräldrar var i början av sommaren, när jag mådde ganska dåligt. Jag vaggade ned för trappor och gick väldigt långsamt. Blev trött av minsta ansträngning och var allmänt virrig. Igår syntes mina framsteg tydligt. Jag gick ned för trappor utan större bekymmer (Det är värre att gå uppför dem, eftersom jag fortfarande har bekymmer med balansen. Kanske dags att ställa en fråga till doktorn?) och har en bra rörelse när jag går. Hade ganska bra koll på det som hände och hängde med i diskussioner. Visst, jag stänger av det som inte är mitt aktuella fokus och tar en sak åt gången, så lite missar jag fortfarande. Däremot jag nu om att jag missar saker och jag försöker att säga till den som vill prata att den får vänta tills jag är klar, istället för att bara tänka att jag säger det.
Jag pratade med doktorn som sjukskrev mig en månad till. Det är en normal tid, tre månader, att vara sjukskriven på heltid. Om två veckor börjar barnen skolan, och då kan jag verkligen känna efter hur mycket jag klarar själv. Var mina egna gränser går, då jag bara har mig själv att ta hänsyn till. En annan sak som jag har upptäckt är att det mesta som finns att läsa på internet handlar om hur svårt det är att få hjälp. Att folk mår dåligt och får fel mediciner/doser och känner att de står utan hjälp, stöd och förståelse. Jag säger inte att jag kommer klara detta lätt som en plätt. Jag är verkligen oroad för hur det kommer bli när jag ska in på nästa steg för min resa tillbaka. Att äta mediciner för att komma till ett specifikt mål är en sak. Bara äta tills jag är framme. Men sen, efter operation eller när medicinerna ska mötas för att komma till rätt nivå, hur blir det då? Hur vet jag om jag ska höja, sänka eller få kompletterande medicin? Jag vet att jag inte är ensam på min resa, men det är ju ändå jag som ska säga om jag mår bra eller inte. Jag som oftast går upp med feber, tar en alvedon och knallar till jobbet för att jag vet att jag kan vila när jag kommer hem. Men nu är det inte bara må bättre för en stund. Det är början på hur jag kommer må resten av mitt liv. Den vetskapen skrämmer mig lite, men innerst inne vet jag att det kommer bli bra. Bara jag vågar lita på mig själv och låta mig känna det jag verkligen känner.
Idag är jag lite darrig och mår illa. Sov dåligt inatt eftersom lillkillen har ont i halsen och hostade, skrovlade och vägrade somna. Halv tre inser jag att killen har krupphosta. Bara hämta medicinen och fixa rätt dos. Sen fick vi sova tills det blev morgon och dags för medicin för mig. Sömnen påverkar mig nog mer än jag förstått. Kanske skulle ta en middagslur och vila upp mig?
