Ny medicin och nya tag
Den nya medicinen (Tiotil) fungerade inte alls som Thacapzol hade gjort. Med Thacapzol hade jag känt hur biverkningarna försvann, den ena efter den andra, efter knappt en vecka. Men inte nu. Nu kändes det som om ingenting hände och det var ganska jobbigt. Ja, förutom att jag mådde riktigt illa de första gångerna jag tog medicinen. Det hade jag inte gjort av Thacapzolen. Jag visste att Tiotil var en annan medicin och att jag fick en lägre dos, men nog skulle jag väl ändå känna mig bättre? Efter första veckan kunde jag nog inte säga att något hade blivit bättre. Ja, orken kanske var bättre. Jag hade mer ork att göra saker och kanske ett bättre humör, men jag darrade, svettades och var jättevarm. Darrningarna var nästan lika kraftiga som de varit före någon medicin alls. Likaså kroppstemperaturen. Men knäna kände jag inte av så mycket, mer än att jag var långsammare än vanligt (som jag är i normalfall) och det gjorde lite ont i dem när jag ansträngde mig. Jag kanske är ute och cyklar, men på något vis kändes det ändå som att jag blev bättre, även om jag inte kunde se det. Det kändes som om jag blev starkare inifrån, utan att det syntes på mig.
Ytterligare en vecka senare (vecka 29) var det dags att ta nya prover för att se hur jag mådde rent medicinskt. Fysiskt mådde jag skit, för veckan innan hade jag haft ont i halsen och undrat om det skulle bli värre och vara en biverkning eller om det skulle hålla sig ytligt och irriterande som vanligt. Men jag tyckte inte att jag hade tillräckligt ont för att gå och ta prover. Jag ringde istället in (efter tjat från min kära mor, som vanligt) och fick prata med en läkare som hjälpte mig. Hon informerade mig om att jag åt cellgifter, så min medicin kan mycket väl döda celler som egentligen skulle vara orörda. Därav att jag som äter medicin ska vara uppmärksam på halsont eller feber. Medicinen kan "äta upp" de vita blodkropparna och sabba hela immunförsvaret. Jaha, det var väl bara det som fattades. Men å andra sidan så visste jag ju att jag åt en medicin som hämmade sköldkörteln helt, och då borde jag ha förstått att det handlade om en medicin som dödade celler. I vilket fall tyckte jag inte att jag hade infektionsont, så läkaren tyckte att jag kunde avvakta med prover. Om det inte blev värre eller långdraget. Några dagar senare gick halsontet över, lagom till den planerade provtagningen.
Eftersom jag hade ringt in om halsont tidigare ringde min behandlande läkaren upp mig (istället för att skicka ett brev) och frågade hur jag mådde. Jag berättade att jag inte mådde bra, utan hade haft några jobbiga dagar med kraftiga symtom. Det var vanligt svarade han och jag tänkte att det får väl vara så då. Däremot var han nöjd med mina provsvar. De hade halverats sedan första provtagningen, i början på juni. Det var ett mycket bra resultat, så jag fick fortsätta på doserna jag hade och sedan göra en ny provtagning om fyra veckor. Min sjukskrivning skulle gå ut om tre veckor, så jag skulle höra av mig innan den går ut gällande hur jag kände mig och om jag behövde mer tid för vila. Det kändes bra att ha fått prata med läkaren och höra att mina värden var så mycket bättre. Det gav mig hopp och en känsla av att jag mådde bättre än vad jag kände mig.
Någon dag senare fikade jag med en vän som äter medicin för hypotyreos sedan flera år. Att prata med henne var riktigt skönt. Jag kände igen mig i mycket hon berättade, samtidigt som hon gav svar på många funderingar jag hade som jag inte lyckats klura ut själv. Jag berättade om min jobbiga period härom veckan och då sa hon att hon fick tillbaka mycket symtom vid veckan för mens. Där trillade polletten ned. Bra att ha i bakhuvudet kommande veckor i alla fall. Mycket hormoner i kroppen skapar nog en hel del oreda och om man redan har mycket oreda på hormonerna innan så blir det nog ganska kaosartat vid den veckan.
De veckor som gått har jag lärt mig mycket. Dels att det går alldeles utmärkt att svettas i knävecken när jag sitter med raka ben men också att jag inte alltid ser vad som händer i kroppen. För var dag som går borde jag bli bättre, men jag vet också att för var dag som går kommer jag närmare punkten för underproduktion. Det skrämmer mig. Speciellt tanken på en operation. Där kommer chansen att få kroppen att fungera på egen hand försvinna helt. Jag har läst om många personer som mår dåligt av att de har fel doser eller att de inte lyckas få rätt kombinationer För att rätta till en underproduktion (hypotyreos). Jag vill bara att kroppen ska läka ut så jag kan slippa äta mediciner varje dag. Mediciner som ska tas vid en viss tid (idag äter jag medicin vid 5 olika tillfällen om dagen) och som inte får/bör/ska kombineras med vissa ämnen. Det är så mycket lättare att vara medicinfri. Men, jag har mitt sinne öppet för förändring och förbättring och håller tummarna för det bästa. Ibland är det inte vad jag själv tror.
